TURUN SANOMAT PERJANTAI 18.10.2024

Kulttuuri

- Frida Maria Pessi
Nykyklovnerialla tehosekoitettu klassikko
Ingmar Bergmanin Fannyn ja Alexanderin lisäksi lavalla nähdään lukuisia metatasoja ja moottorisaha.
Satukirsikkakatariinahalonen tietää, että ruotsalaisilla on taiteessaan parempi aura. Siksi ruot- sinlaivalla koppakuoriaisena esiintynyt klovni päättää karistaa lastenteatterin satuolennot harteiltaan ja tarttua suureen, ruotsalaiseen klassikkoon eli Ingmar Bergmanin Fannyyn ja Alexanderiin.
Satu Halosen ja Aitor Basaurin rakentama klovneria on yleisöystävällistä ja taidokkaasti asemoitua. Esitys on välillä täysin posketon, mutta osoittaa samaan aikaan omalla tavallaan kunnioitusta Ingmar Bergmanin merkittävälle uralle elokuvantekijänä ja teatteriohjaajana.
Kanelbullantuoksunen esitys yhdistelee klovneriaa, nukketeatteria, musiikkia ja fyysistä teatteria.
Vakavasti otettavana taitelijana arvostusta hakeva klovni aikoo ohjata, toteuttaa ja esittää koko näytelmän ihan itse. Siinä onnistuakseen hän tarvitsee avukseen ystävänsä ja kollegansa Saaralottaisolan.
Satu Halosen, Saara Isolan ja ohjaaja Aitor Basaurin käsissä klassikkonäytelmä tehosekoitetaan moderniksi klovneriaksi.
Fanny, Alexander, ja minä sisältää runsaasti sivuraiteita ja metatasoja, mutta lavalla nähdään myös Bergmanin alkuperäisteoksen tärkeimmät kohtaukset idylliseen tyyliin ja tietenkin ruotsiksi esitettynä.
Satukirsikkakatariinahalonen on varannut itselleen Alexanderin roolin, ja Saaralottaisola nähdään kaikissa muissa rooleissa veistosmaisine paperinukkeineen.
Viehättävintä teoksessa on kotikutoiseksi kömpelyydeksi naamioitu yksityiskohtien taju. Moni asia tuntuu sattumanva raiselta ja kieli poskessa toteutetulta, mutta samaan aikaan on selvää, että kyseessä on huolellisen hionnan lopputulos.
paperinuket sopivat sekä esityksen että alkuperäisteoksen tyyliin. Etenkin piispan talossa syttyvä tulipalo on toteutettu hienosti.
Etenkin piispan talossa syttyvä tulipalo on toteutettu hienosti. Kun paperiliekkien tanssi valtaa seinät ja lietsoo lisää tulta mukaansa, illuusio on vaikuttava.
Halosen ja Basaurin rakentama klovnería on yleisöystävällistä ja taidokkaasti asemoitua. Pelkästään se, miten esiintyjät esittelevät hahmonsa näytelmän alussa, virittää katsojan oikealle taajuudelle ja ohjaa tarkastelemaan teosta sen tarjoamasta vinkkelistä.
Fanny ja Alexander, ja minä on onnistunut osoitus siitä, miten monipuolista klovneria voi olla. Esitys on välillä täysin posketon, mutta osoittaa samaan aikaan omalla, pikantilla tavallaan kunnioitusta Bergmanin merkittävälle uralle elokuvantekijänä ja teatteriohjaajana.
En ole aivan varma, mihin Indiana Jones ja Husqvarnan moottorisaha tarinassa kuuluvat, mutta muilta osiltaan teos on hyvin perusteltu ja ketjutettu.
Husqvarna toki on ruotsalainen liikemerkki ja ruotsalaisuuden ihannoinnilla on tarinassa merkittävä rooli. Moottorisahalla pilkottujen esineiden sisältä etsitään naapurimaan ydintä ja lopuksi lauletaan kaksikielisesti Loreenin euroviisu Euphoria.Ei siis kappaletta, joka vei voiton Suomen ja Käärijän nenän edestä, vaan sitä aikaisempaa, vieläkin isompaa hittiä.
Mutta löytääkö Satukirsikkakatariinahalonen itsestään vakavasti otettavan taiteilijan? Auttaako edes legendaarisen Bergmanin haamu yritteliään klovnin oikeille raiteille? Vai olisiko sittenkin parempi olla rehellisesti oma itsensä ja tehdä sitä, mikä hyvältä tuntuu? Täydellistä vastausta ei kysymyksiin saada, mutta näytelmä osoittaa että nykyaikaista klovneriaa voi tehdä yhtä aikaa hauskasti, sym- paattisesti ja tyylikkäästi.

Åbo Underrättelser
Ann-Christine Snickars
Publicerad: 21.10.2024, 15:30
PJÄSEN: Modern clownteater vill det gränslösa - men har alltid fötterna på jorden
Fanny och Alexander. De får bli ingredienser när man vill göra konst på allvar. Clownföreställningen (utan röda näsor) med Saara Isola och Satu Halonen utforskar gränserna mellan det seriösa och det komiska.
En av de mest allvarstyngda gestalterna i nutidsdramatiken måtte vara Alexander i "Fanny och Alexander" av Ingmar
Bergman. Därför hamnar han också i fokus när clownföreställningen "Fanny ja Alexander, ja minä", som utforskar gränserna mellan det högspänt seriösa och det hejdlöst komiska.
Den gränsen är förstås genomsläpplig, man kan säga att den läcker som ett såll. Men en tråd handlar tydligt om skådespelarna, på scenen Satu Halonen och Saara !sola, och deras position. 1 en scen har de (fortfarande med Fanny- och Alexanderdräkterna på) plockat fram varsin ukulele och sjunger en sång som berättar hur trötta de är på att hänvisas till barnteatern — den sången har
omisskännligt barnteaterstuk men också sofistikerad stämsång.
"Fanny ja Alexander, ja minä" är en föreställning som blandar friskt, kör in på bispår, stannar där njutningsfullt länge, tills ett uppvaknande sker och man undrar hur man hamnade just där. Men stommen är några utbyggda nyckelscener ur Bergmans "Fanny och Alexander", där Satu Halonen har Alexanders roll och Saara Isola gör det övriga med hjälp av dockor.
Dockorna är ljuvligt brutalt skissartade, liksom halvfärdiga. Brunt kraftpapper är det genomgående materialet, det kan göra gestalten liten och kuschat skrynklig, som Fanny, eller högrest och axelbrett
dominant, som biskopen, vars kropp är ett stort sjok papper, som fortfarande hänger ihop med rullen det kommer ifrån!
Ibland är dockagerandet låtsat fumligt, och aktörerna fräser åt varandra eller konfererar lågt. Det uderstryker bara den kompetens man har i sin genre och är en del av clowneriet. Om man vill kan man se föreställningen som ett slags arbetsprov: se vad vi kan! Fick man önska skulle man be institutionsteatrarna integrera det stora dockkunnande som finns i Åbo i någon uppsättning av "Kalevalas" kaliber (Jakob Höglunds regi på ÅST för några år sen). Där blev överlappningen människa/docka överdådigt fantasieggande.
Men dockteater för vuxna ska förstås också leva vidare i eget format, och just denna föreställning har förutsättningar att få ett långt by som festivalpjäs. Då är det det hejdlösa clowneriet som är trumf.
Pjäsen skojar med ett finskt lillebrorskomplex gentemot Sverige, ett tema som är minst sagt slitet. Men om man lägger till en motorsåg (av märket Husqvarna) kan det få nytt liv igen. Finländska ikoniska föremål och företeelser sågas frejdigt itu, till E le
Oinhuset och gröna marmeladkult de är ju faktiskt redan delade).
I scenerna med Fanny och Alexander går dialogen på svenska, det blir också mångtydigt. Det finns ett förtjust
bejakande (som i "Hallonbåtsflyktingen"), men den som inte råkar gilla svenska kan ha sin frihet att tolka användningen ironiskt. Den svenskspråkiga halkar lätt in i en lite förbryllad osäkerhet. Språkvalet är förstås en del av attityden. Att replikerna inte alltid går som på Strömsö blir en del av den ganska ömsinta distanseringen till Bergman. Men Satu Halonen har ett utmärkt uttal i botten.
Bergman, tvådimensionell i papp, dyker upp innan allt är slut, han ser faktiskt ganska nöjd ut. Innan dess har föreställningen haft en rätt sanslös utvikning med Indiana Jones. Det är nog den bullliga målmedvetenheten — och den snärtande piskan — som gör honom (i alla fall lite) relevant. Och så är vi med om en läcker finsk variant av Loreen-hitten "Euphoria".
Som vi vet siktar den låten högt (upp, upp, upp, upp!), men föreställningen säger oss att all konst, antingen den är allvarlig och djup eller dynamiskt rolig, eller om den utförsmed dockor, vars minsta rörelse manövreras av en välrepeterad
förare, alltid måste starta med fötterna på jorden.
Ann-Christine Snickars Frilans, kultur